Bokstäverna häpnar
över mina försök
att sammanföra dem
till ord och mening …
Dikten berättar
för läsare och lyssnare
om yta och djup,
tydlighet och gåtfullhet
Just så är det, tänkte jag när jag fångades av de här korta raderna i Smålands Författarsällskaps nya bok “Lyrik från Småland”. Jag kände mig nästan yr av glädje över den täta åhörarskaran på Värnamo bibliotek , när vi firade femtio år. En liten skara, men ivern och entusiasmen över ord och vad ord kan betyda fyller oss alla.
Vi är ingen Akademi, inget “illustert” sällskap, ingen from förening, men vi är något alldeles speciellt – vi skriver allihop. Vi skriver och kämpar och och publicerar. Dikter, noveller, romaner, hembygdshistoria – allt som intresserar oss och som har en lyssnar och läsarskara – stor eller liten, det kvittar – orden ska ut – vi är ordens mästare, berömda eller okända, det har inte med saken att göra. Vi är alla kallade att vara skrivare, att leka med orden eller som Kjell Olof Bohlin från Aneby skrivit i ovanstående dikts andra strof:
Meningarna leker
när de blir uppställda
som rimmade rader
eller orimmad vers.
Det var en gråmulen dag men Biblioteket värmde, återseendet var gott, vi som hälsade på varandra från Smålands alla yttersta kanter – förmedlade det gemensamma kallets hemlighetsfulla strömmar oss emellan.
Och när Bernt Lindqvist öppnade den vackra boken med sitt tänkvärda lysande blå omslag av Sven Ljungberg “Bolltistel” vibrerade alla böcker i hyllorna och suckarna flög lätt genom bänkraderna.
Berndt tittade spefullt över sina glasögon och bläddrade i boken. Han plockade “bolltistlar” med leendet i mungipan, och fick de som medverkat att lätt rodna vid uppläsningen av dikter om sommar, svarta dokument eller katedraler av syrener.
Lennart Sjögrens bild av obebodda öar, Yvonne Teiffels ironi om gäspningens förödande konsekvenser för romansen, Erik Lindfelts” fågeldikt” om lövsångaren som inte tystades av snöyran, Carin Rickardsons spegling “av saknad och längtan
Livets attribut.”
Vi har varit i de stora poeternas sällskap: till sällskapets tidigare medlemmar hörde en gång Karl Vennberg, Vilhelm Moberg, Alf Henriksson, Ragnar Thoursie…
En diktare som inte lämnade Sällskapet förrän döden tog henne var Ulla Olin, initiativtagare och ständig medlem, långvarig ordförande, stor diktarinna, berömd och hyllad mot slutet av sitt liv.
Hon var med som osynlig gäckande gestalt denna eftermiddag och finns med i den nya boken som en självklarhet.
Efter maken Nils Gustavs död förde hon i dikten en ständig dialog med honom:
Vi skulle ha läst Tranströmer tillsammans i dag
om du inte för tio månader sedan hade lämnat
din plats vid köksbordet och i vardagsrummet.
ur “Eftervärme” av Ulla Olin, 1990.
Resten av den gripande dikten kan du läsa i den nya boken “Lyrik i Småland”, utgiven av Smålands Författarsällskap. Skall finnas i bokhandeln och går också att köpa genom denna webbplats.
SABINA alias Ingrid YS
Du hittar Ingrid/Sabinas egen blogg här!
